Blunda och lyssna
Höstmörker. Prasslande löv i träden. Ett tyst skrapande tyder på att vinden tagit tag i ett redan fallet och släpar det med sig längs asfalten.En bildörr slår. Motorn surrar. Sedan dör det långsamt ut, ju längre bort på asfaltsvägen den kommer. Kanske körde den just över lövet?
Bilen har lämnat något efter sig. Tveksamma andetag talar om att en människa står kvar på samma plats där bildörren smällde bara några sekunder tidigare.
Personen ger inga fler ljud ifrån sig.
Nej, inte föränn den bryter vindens tystnad med att ta några steg bort från asfalten bekräftar den att mina öron inte spelat mig ett spratt.
Stegen krasar mot ett nytt underlag. Grus? Ja, ett svagt knaster för varje steg.
Andetagen blir tydligare, högre och fler. Det ligger en förväntan i dem.
Vinden ger ifrån sig ett tjut och personen svarar genom ett huttrande och det frasande ljudet från en dunjacka som sveps tätare intill en frusen kropp.
Så stannar stegen.
Vår gestalt står och väger fram och tillbaka på solurna under sig, något får den att tveka.
Så hörs ett långsamt andetag som stannar i bröstkorgen några sekunder och tillåts sedan pysa ut och avslutas i en bestämd fnys.
Så hörs tre snabba steg, skosula mot betong. En trappa mitt i mörkret?
Ytterliggare tre snabba ljud, nu knoge mot trä. Det står en dörr i slutet i trappan.
Skrapande av sulorna mot trappavsatsen i några långa sekunder. Korta, spända andetag tycks eka i luften.
Så gnillsar dörren, en en lycklig mansröst välkomnar kvinnan i sitt liv och bjuder henne in genom dörren.
Hade jag öppnat ögonen hade jag sett dem förenas i en omfamning,
men jag fortsätter med slutna ögon, och lyssnar istället till ljudet av när två hjärtan förenas i en gemensam rytm.
Kan du se det framför dig? Det är bara att lyssna...
