Senaste Inlägg
Många suckar över att hösten är här.
De gnäller på den analkande kylan,
men framför allt på Mörkret som väller in.
Men varför föraktar vi mörkret?
Jag sluter ögonen varje gång,
jag drar in rosens ljuva doft,
varje gång
jag lyssnar på musikens lugnande toner.
Men framför allt sluter jag ögonen
varje gång jag kysser honom jag älskar mest av allt,
eller när han lägger sin hand mot in kind.
Jag behöver inte se, jag vill bara känna.
Därför fruktar jag inte mörkret.
Så gå ut i höstmörkret, och finn en hand att hålla.
För den hand du finner att hålla i mörkret,
känns mer än någon annan hand.
Postad den 2010-10-27 @ 22:16:22
Postad i Allmänt | Kommentarer (0)
Vinden som blåser är fri,
Ingenting kan hålla den inne.
Precis så vill jag också bli,
Kunna sväva i kropp och i sinne.
Jag vill se om jag kan nå upp till himmelen,
Slänga mig utför stupet och se om jag landar igen.
Släpp ut mig ur mitt liv
Jag vill upptäcka, andas
älska, förvandlas
Släpp ut mig ur mitt liv
det är för litet för mig...
Släpp ut mig ur mitt liv
Jag vill veta vad som finns där utanför
Släpp ut mig ur mitt liv
Jag vill hinna leva innan jag dör.
Jag skyr den meningslösa akten
Att tvingas dansa vardagens vals
Men jag törs inte trampa ur takten
För verkligheten har sin snara runt min hals.
Jag är klar med att spela min blygsamma roll
Låt strömmen flöda, jag flyr åt ett annat håll.
Släpp ut mig ur mitt liv
Jag vill upptäcka, andas
älska, förvandlas
Släpp ut mig ur mitt liv
För jag är större än det här!
Släpp ut mig ur mitt liv
Jag vill se vad som finns där utanför
Släpp ut mig ur mitt liv
Jag vill hinna leva innan jag dör.
Ska slita bort normer med ett smärtfritt ryck
Tänker inte leva i en iförbyggd bur
På egen hand bekämpa ödets nyck
Och segra med skicklighet och tur.
Jag står på tröskeln med dörren som gläntar
Följ med mig, vet inte hur länge till jag väntar
Släpp ut mig ur mitt liv
Jag vill hinna leva innan jag dör.
Postad den 2010-06-10 @ 00:32:57
Postad i Allmänt | Kommentarer (0)
Jag flyr inte mörker, skräms inte heller av höjder,
för mig är det ilska och sorg som ger tunga följder.
Jag tacklar inte bråk, så som alla andra kan
klarar inte av när människor kastar hårda ord på varann.
En ilsken röst och en dör som smäller
då är det ren flyktteknik som gäller.
Öronen bakåt och svansen mellan benen
jag vänder helst på klacken och lämnar scenen.
Är det jag som bär skulden, finns ingen tanke på försvar
jag lägger mig bara platt och all 'skiten' tar.
Böner om föråtelse och bevisad ånger
det har varit samma visa alla gånger.
Inga får va arga, inga får va sårade
inga nävar får va knutna och inga ögon tårade.
Men världen jag vill leva i, den finns inte här
och snart måste jag acceptera att det är så det är.
Jag vill inte alls, men vet att jag behöver
för tiden för gräl kommer aldrig att vara över.
Jag flyr inte mörker, skräms inte heller av höjder
för mig är det ilska och sorg som ger tunga följder. Postad den 2010-03-19 @ 23:13:13
Postad i Allmänt | Kommentarer (0)
Mitt liv är en pjäs
Världen är min scen
Människorna i den är min publik
Överallt finns statister och biroller
Jag är den o så skicklige huvudrollsinnehavaren!
Men vad händer när jag tappar mitt manus?
Om jag glömmer mina repliker?
Vem har skrivit pjäsen om Lovisa Svenssons liv?
Är den redan fullbordad?
Färdigskriven?
Rollsatt?
Inreppeterad?
Slutsåld?
Jag befinner mig mitt i den stora premiären
Men inte ens jag vet hur allting ska sluta...
Världen ligger för mina fötter
Hur ska jag hantera den? Postad den 2010-01-24 @ 11:56:46
Postad i Allmänt | Kommentarer (0)
Himlen är vit av moln
solen lyser upp dem ovanifrån
lyser upp alla moln till en klart vit nyans
och kastar ljus på marken
alla moln, utom ett
ett av dem har slitit sig
och hängt sig över mitt trötta huvud
det är mörkt och kompakt
det mullrar i mina öron
det är min oro
och den låter mig inte vara... Postad den 2010-01-24 @ 11:42:04
Postad i Allmänt | Kommentarer (0)
Det sitter två små pojkar
enskilda, i var sitt rum
De sitter och muttar för sig själva
att den andra är så dum
De träffas på dagarna,
bland gemensamma vänner
på nätterna sitter de och bråkar
ja, det är ofta det händer.
De vet båda vad de tycker,
och de har alltid rätt
men att övertyga den andra,
det är inte lätt
är det inte en åsikt
som måste diskuteras
ska den andre, ur alla perspektiv,
ifrågasättas och värderas
Åsikterna viner
argumenten haglar,
de är i luven på varandra
nätter som dagar
men långt där inne
finns ett litet ljus,
en glimt i ögonen
under allt bus.
för trots allt tjafset,
gnäll och det andra,
är jag säker på
att de tycker om varandra
De finns vid min sida
de där två
och jag tycker så mycket om dem:
mina pojkar små.
Postad den 2009-12-30 @ 03:28:54
Postad i Allmänt | Kommentarer (3)
Jag borde göra massor, men inget blir av...
jag befinner mig mitt på att stormande hav.
Inställingen, det är den som gör allt
Jag borde kunna tackla det som är hårt och kallt.
Men allt står mig, upp över kragen
Jag orkar inte fortsätta att "fånga dagen".
För trött för att orka, i själen och kroppen
orkar inte skilja på botten och toppen.
jag vet inte varför, men allt bara tär,
hur brukade jag ta mig igenom sånt här?
vart tog leendet vägen, det utan sorg?
har något invarderat min tidigare skyddande borg?
Något fick mina grunder att börja rasa
Vore jag normal hade jag darrat av fasa.
Men inte ens det orkar jag oroa mig för,
tror jag bara går någonstans, lägger mig ner och dör.
Nej, det vore väl ändå att övedriva en del,
men att sova några veckor vore inte fel... Postad den 2009-12-01 @ 11:00:36
Postad i Allmänt | Kommentarer (0)
Jag tror inte att det finns en definitiv känsla för att vara kär, att två personer nog aldrig kan känna exakt samma känsla och att denna känsla som en person har för annan kan ändras med tiden eller efter omständigheter. Om man är kär beror så klart vad man känner för den personen, men jag tror även att känslan har att göra med att man väljer att tro att man inte skulle kunna känna "bättre" för någon annan. Dvs. att man känner så starkt som man skulle kunna känna för någon. Vissa får ett enklare val än andra, broende på hur starkt man känner för den andra personen i fråga. Det är därför det kan vara svårt att veta om man är kär eller inte, eftersom det kan vara svårt att veta om man skulle kunna känna mer, eller om man kan bestämma sig för att helt enkelt tro att nej, nu har jag nått toppen.
Postad den 2009-12-01 @ 10:31:12
Postad i Allmänt | Kommentarer (0)
Jag sitter på ett tåg,
på väg från en värld till en annan.
Samtidigt som mitt inre
håller på att braka samman.
Hela jorden skakar,
som mitt under ett skred.
Tiden måste vänta,
jag hinner inte med!
Jag försöker att få till det,
så som alla vill.
och kvider utan fasa
när jag inte räcker till.
Jag kämpar och slåss,
för att vara till lags med alla.
För jag känner att jag,
om någon, är den som ska falla.
Förstå, mina vänner,
att jag älskar er.
Och blir bara glad att ni
blir fler och fler.
Men det finns fortfarande
bara en enda jag.
Och mina veckor har ännu
inte fått sin åttonde dag.
Jag sitter på ett tåg,
på väg från min tredje värld till en fjärde.
Och alla ni i dem
har för mig, ett obetalbart värde. Postad den 2009-11-23 @ 14:49:24
Postad i Allmänt | Kommentarer (0)
Är det läskigt när jag kan förklara hur han känner?
Att krossa hjärtan är inte alls min grej,
Jag bryr för mycket om varenda tjej.
speciellt nu en, som på något sätt,
fick mig att tro att jag hade hittat rätt.
Jag trodde det var äkta, jag trodde jag var kär,
jag trodde jag till slut skulle få känna hur det är.
Och vem vet, ett tag kännde jag det nog,
när jag såg henne och kännde att hela kroppen log.
Men plötsligt så rasade osäkerheten ner,
och misstankarna blev bara fler och fler.
Livet blir svårt när sådant händer,
hur ska man förklara när känslorna vänder?
Och detta baserat på ett enda skäl:
att vänskapen räckte mer än väl.
Men kan man gå tillbaka utan att förstöra,
undgå att allt blir en enda röra?
Att krossa hjärtan är inte alls in grej,
men jag är säker och kommer inte att ändra mig. Postad den 2009-11-21 @ 03:17:42
Postad i Allmänt | Kommentarer (1)
Jag är lycklig just nu helt enkelt.
Lycka är en själslig kraft,
en kraft som kommer innifrån.
Större än allt du nånsin haft,
som hjälper genom rop och hån.
Ett leende på läpparna,
bröstet fyllt av ro.
Lyssna inte på depparna,
den är närmare än du tro'.
Du kan finna den på egen hand,
eller stärka den hos andra.
Du kan finna den i starka band,
medans du genom livet varndra.
Den fyller dig från topp till tå,
när den slår sig ner.
Ända ut i varje vrå,
Ondska finns ej längre mer.
Jag känner allt det varma,
Jag sitter här och ler.
Strålar utav karma,
och älskar allt jag ser. Postad den 2009-11-12 @ 22:31:42
Postad i Allmänt | Kommentarer (0)
Innan du kom, styrde jag mitt eget öde,
jag bar min egen livsglädje,
ägde mitt eget liv.
Du kom och förskönade allt.
Du var mitt öde,
i dig fann jag min livsglädje,
jag ville dela mitt liv med dig.
Nu vandrar jag utan öde,
min livsglädje är uttunnad,
Jag gav dig mitt liv,
och du försvann med det.
Jag kände mig hel,
sen kom du och gjorde mig hel,
Utan dig är jag tom...
Postad den 2009-11-05 @ 15:22:27
Postad i Allmänt | Kommentarer (0)
Höstmörker. Prasslande löv i träden. Ett tyst skrapande tyder på att vinden tagit tag i ett redan fallet och släpar det med sig längs asfalten.
En bildörr slår. Motorn surrar. Sedan dör det långsamt ut, ju längre bort på asfaltsvägen den kommer. Kanske körde den just över lövet?
Bilen har lämnat något efter sig. Tveksamma andetag talar om att en människa står kvar på samma plats där bildörren smällde bara några sekunder tidigare.
Personen ger inga fler ljud ifrån sig.
Nej, inte föränn den bryter vindens tystnad med att ta några steg bort från asfalten bekräftar den att mina öron inte spelat mig ett spratt.
Stegen krasar mot ett nytt underlag. Grus? Ja, ett svagt knaster för varje steg.
Andetagen blir tydligare, högre och fler. Det ligger en förväntan i dem.
Vinden ger ifrån sig ett tjut och personen svarar genom ett huttrande och det frasande ljudet från en dunjacka som sveps tätare intill en frusen kropp.
Så stannar stegen.
Vår gestalt står och väger fram och tillbaka på solurna under sig, något får den att tveka.
Så hörs ett långsamt andetag som stannar i bröstkorgen några sekunder och tillåts sedan pysa ut och avslutas i en bestämd fnys. Så hörs tre snabba steg, skosula mot betong. En trappa mitt i mörkret?
Ytterliggare tre snabba ljud, nu knoge mot trä. Det står en dörr i slutet i trappan.
Skrapande av sulorna mot trappavsatsen i några långa sekunder. Korta, spända andetag tycks eka i luften.
Så gnillsar dörren, en en lycklig mansröst välkomnar kvinnan i sitt liv och bjuder henne in genom dörren.
Hade jag öppnat ögonen hade jag sett dem förenas i en omfamning,
men jag fortsätter med slutna ögon, och lyssnar istället till ljudet av när två hjärtan förenas i en gemensam rytm.
Kan du se det framför dig? Det är bara att lyssna...
Postad den 2009-11-04 @ 22:48:07
Postad i Allmänt | Kommentarer (0)
Jag vill bara lägga in en liten notis här:
Nej, det är inte jag som sitter i ett rum utan fönster.
Det är heller inte jag som är vännen som döljer oron och sorgen.
Jag har inte heller (förhoppningsvis iaf) någon i min närhet som passar in på den beskrivningen.
Jag har skrivit det, ja. Men det handlar inte om mig.
Alla ni snälla som känner ett sting av oro:
andas ut, ni kan vara lugna.
Bland annat på grund av att ni finns <3
Kram <33
Postad den 2009-11-03 @ 19:35:13
Postad i Allmänt | Kommentarer (0)
Jag såg ditt leende din energiska blick.
Jag lyssnade till ditt skratt,
dina skämt och historier.
Jag njöt av ditt sällskap,
av att få vara en del av dig.
Du lät mig aldrig se tröttheten i ditt leende,
eller oron i din blick.
Jag kunde inte höra sorgen i ditt skratt,
förakten i dina skämt
eller den skärande längtan i dina historier
Du visade inget, lät inget skina igenom,
sände aldrig ut något rop på hjälp.
Litade du inte på mig?
Kanske hade du inte ens ett val?
Jag vet nu att jag aldrig var i ditt sälskap,
för du var aldrig där.
Och nu är det för sent
att någonsin få vara en del av dig. Postad den 2009-11-03 @ 19:27:50
Postad i Allmänt | Kommentarer (0)
